Att göra film av klassiker brukar vara problematiskt. Klassiker brukar vara en klassiker av flera orsaker, och den mest påtagliga av dessa orsaker är dess unika egenskaper, det som gjort dem odödliga. Språket, stilen, nyanser, så mycket går inte att föra över till filmen. Samtidigt så bidrar filmens värld också till att klassikerna förblir odöda och de når en större publik.
Utifrån de bilder som är släppta från filmatiseringen av Charlotte Brontës klassiker Jane Eyre så har man tagit fasta på det viktigaste inom romanen: Jane Eyres blotta uppenbarelse. För det är det som gör Jane Eyre till en klassiker som håller än i dag. Till skillnad mot så många andra hjältinnor både från den samtida litteraturen och den moderna, så är Jane Eyre medioker. Hon har inte ett vackert eller bedårande utseende, hon är inte överdrivet intelligent eller rapp i käften. Hon är helt sonika en helt vanlig kvinna som alla och envar kan relatera till. Till skillnad mot Jane Austens Emma eller Elisabeth så faller inte männen som furor så fort de får syn på dem.
På så sätt är Jane Eyre unik. Kärleken mellan Jane och mr Rochester växer fram med romanen. Den bygger inte på utseendefixering utan på den inre skönheten. Jane Eyre uppvisar samma problematik som återfinns i med modern litteratur som The Twilight Saga, med den klumpiga och bleka Bella, som söker efter att bli uppskattad och älskad för den hon är, få veta att hon duger för den hon är trots att hon inte är vacker, smidig och populär. Samma längtan som litteraturens kvinnliga läsare har och även hade 1847. Någonting som gör romanen läsvärd än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar