I anknytning till Jens Lapidus sista bok Livet Deluxe i trilogin Stockholm Noir besökte författaren ikväll Märsta bibliotek. Det var ett föredrag som blev lite smått försenat på grund av den smått ironiska orsaken att han hade fastnat i häktet på Attunda.
Men när han väl kom, efter de ursäktade tio minuterna så drog han igång med full fart. En van talare som varmt och intensivt talade om sitt jobb som försvarsadvokat och hans väg via olika kurser och berättelser från domstolens värld fram till sin karriär som författare. En författare vars första bok, Snabba Cash, endast trycktes i 3 000 exemplar och inte marknadsfördes överhuvudtaget.
Han lever verkligen upp till devisen att detta med skrivkramp endast är en myt. Överallt runtomkring oss finns det saker att skriva om. För just Lapidus handlade det om de berättelser han fick ta del av i tingsrätten, berättelser som blev stoff för de korta fiktiva berättelser han sedan skrev endast för sin egen skull hemma på kvällarna. Berättelser som han till slut vävde ihop till en lång berättelse som även blev hans debutroman.
Han pratade om utnyttjandet av språket inom olika genrer och hur han själv inspirerats av den amerikanske författaren James Ellroy. Hur han som författare har två mål: att underhålla och att förmå läsaren att förflytta sig en kort stund från sin fåtölj i hemmets lugna vrå in i huvudet på de kriminella, att för en kort sekund få läsaren att förstå hur den kriminelle tänker.
Detta samtidigt som han gång på gång påpekar att allt är fiktion. Visst har många blandat ihop hans romaner med verkligheten, ifrågasatt hur han kan ha känt till vissa detaljer som endast är skapade utifrån hans fantasi. Men hans avokatsed sätter han högt. Ingenting han får reda på som försvarsadvokat kan han skriva om. Och först och främst så är han advokat, i andra hand författare.
Vilket är en kombination som har sina problem: desto mer han får reda på som advokat, desto mindre kan han skriva om som författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar