tisdag 31 januari 2012

Den enes lust kan vara den andres nöd

"Vi har sett en oerhört påkostad film om troll"

Inställningen är olika för olika människor. Dopplers kommentar efter att ha sett Sagan om ringen tillsammans med sin dotter, som redan sett filmen 11 gånger, som även åtföljs med konstaterandet att Saruman lär tänka till två gånger till innan han bygger ett torn vid en damm, tas inte emot med värme. Dottern gör slut med fadern som om han vore hennes pojkvän. Hon konstaterar att han inte tycker om människor.

"Det är inte du, det är jag".

Erlend Loes Doppler i romanen med samma namn flyttar ut i skogen. Han tycker inte om folk. Han flyttar ifrån dem. Hustrun kommer på nattliga besök som resulterar i ytterligare en graviditet, den tredje för dem båda.
Han skjuter en älghona och tar hand om den moderlösa älgungen. Han bor i skogen. Själv. Tillsammans med älgungen som han döper till Bongo. Han tycker inte om folk. Han är inte som alla andra.

Och man frågar sig gång på gång om någon egentligen är som någon annan. Måste man alltid anpassa sig efter vad andra tycker och tänker? Man gifter sig i nöd och lust, men det händer ju att den enes lust är den andres nöd. Och vice versa.

Ett fall med cykeln resulterar i att Anders Doppler omvärderar hela sin existens. Han är trott på konsumtionen, på all duktighet, det välordnade som är så som alla andra förväntar sig att det ska vara.

Loe sätter i vanlig ordning fingret på detta som stör oss innerst inne, även om vi kanske inte alltid vågar säga det högt. Han ger sina karaktärer möjligheten att göra det där som vi andra ofta vill göra: få ta en paus från livet, en paus från verkligheten. Få leva därute i skogen tillsammans med en älgunge som är perfekt som huvudkudde men helt värdelös på Memory. Få bara leva, utan att vara en del av den beroendeframkallande duktigheten, utan att vara en del av konsumtionshysterin. Få leva i sin egen utopi.

Även om det inte är hållbart i längden. Men som paus så är Loes värld en utopi.

Ett tips är att lyssna på denna bok, få lyssna till Lennart Jähkels lugna sätt att berätta denna rofyllda roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar