Så har jag då för första gången i mitt liv besökt Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget i Stockholm. Som ett stort Strindberg-fan måste jag erkänna att det faktiskt känns lite pinsamt att jag inte har lyckats ta mig dit förrän nu.
Det måste nog faktiskt ha varit en av de sötaste och gulligaste teatrar som jag någonsin besökt. Att den heter Intima teatern var inte speciellt svårt att förstå: att kalla den för intim är bara förnamnet. Litet, gulligt, mjuka röda stolar och framför allt väldigt nära till scenen. Lite så som jag anser att teater ska upplevas. Intimt, inte som att det går en gräns mellan publik och teater. Publiken snarare en del av teatern, så som Strindberg även förespråkade direkt i den dramatiska texten.
Nästan hela Strindberg-året hade hunnit gå innan vi äntligen kom oss för att köpa biljetter. Men nu äntligen, som sagt. Fordringsägare med bland annat Samuel Fröhler i en av de tre rollerna. Ett mycket bra uppsättning som varmt rekommenderas för den som vill stifta bekantskap med Strindberg utan att behöva uppleva allt det tunga, mörka och djupa som ofta förknippas med Strindberg. Detta som återfås i alldeles för stora doser i till exempel Röda Rummet. För trots att Fordringsägare, liksom så många andra av Strindbergs dramer, är tung och djup, så har den en stor glimt av humor, de där snabba replikväxlingarna och ordvändningarna som gör Strindberg till konstant levande och aktuell. Den eviga svartsjukan är inte enkom för förra decenniet, den lever kvar. Ägandekänslan, viljan att få vara Den Ende för en annan person. Viljan att veta att man är den enda älskade, den enda som en annan människa vill leva med. Den enda som han eller hon längtar efter. En vilja som alltid finns, som alltid kommer att finnas. Samtidigt som intrycken av tidigare förhållanden alltid kommer finnas kvar. Frågan är om de är värda att notera, värda att bekymra sig om, värda att veta någonting om.
Gustav ville att hon alltid skulle ha någonting rött på sig, hon var som vackrast då. I sitt äktenskap med Adolf har hon röda underkläder, röda skor, de röda örhängena hon fick av Gustav.
Men spelar det nån roll? För vem gör hon sig fin? För sin exmake Gustav som hon aldrig tror hon ska få träffa igen, eller för sin nuvaranade make Adolf?
Redan textmässigt har jag alltid berörts av Strindbergs texter, och de blir så mer påtagliga där, på Intima teatern, på Strindbergs egen teater, där man sitter nästan på scenen. Där man blir påpekad att man är åskådare av deras äktenskap.
Så som Strindberg ville att hans pjäser skulle upplevas. Med passion, med känslor, med intimitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar