Onsdagskvällarna måste nog vara de mysigaste kvällarna i soffan framför TV:n denna höst. Både Kobra och Babel på samma kväll.
Att få höra Bodil Malmsten sitta hos Jessica Gedin och förklara hur man ska skriva, eller inte skriva, en bok, var något av det mest uppfriskande jag varit med om på länge. Att litteraturen inte är självklar och följer ett och samma spår, att poängen och meningen med litteraturen inte är att vi alla ska vara överens. Tvärtom. Malmsten har precis gett ut Så gör jag: konsten att skriva, en lektion, fast det inte är en lektion, i hur man skriver, eller inte skriver, en bok. En bok riktad till alla.
För hur många gånger har man inte hamnat i gräl med folk som inte uppskattar samma böcker som en annan gör. Och så långt är det helt okej, alla uppskattar inte samma böcker. Men det är steget efter som gör mig vansinnig: när man blir dömd utifrån det man gillar, att man blir idiotförklarad för att man inte tycker illa om böckerna, bara för att den andre gör det
Jo, jag vet, man ska inte låta sig dras in i såna diskussioner. Men samtidigt så önskar man också att alla kan acceptera just detta med att "ja, men jag tycker om denna bok, kan vi inte bara släppa det där?"
Vissa fördomar har byggts upp inom mig gentemot folk som inte kan acceptera sådana saker och som står fast vid en sån galen åsikt som att "du har fel när du tycker om den här boken". När jag träffar andra väldigt litteraturintresserade personer så går diskussionerna snarare som de gjorde på litteraturutbildningen: "Varför tycker du om/tycker du inte om den här boken? Vad är det för nyanser eller perspektiv som du funnit som jag inte har gjort? Det kanske är värt att ge boken en andra chans". Den öppna dialogen.
Men, man kanske skulle se till att alltid ha ett exemplar av Malmstens Så gör jag: konsten att skriva och drämma i skallen på nästa person som inte ser längre än vad näsan räcker. Det kan väl inte vara att sjunka till samma nivå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar