fredag 27 april 2012

Michel Foucault - jag pendlar

Jag kan inte rå för det, men varje gång jag öppnar en bok av Michel Foucault så drabbas jag av en känsla av nyfikenhet, osäkerhet och rysningar. Varför vet jag inte. Egentligen tror jag att jag tycker om denna filosof, men samtidigt... någonting i mig drar mig för att öppna hans böcker. De kan vara väldigt intressant och lättlästa, men  minst lika ofta oerhört svårsmälta och ogenomträngliga. Vad gäller det senare så blev jag inte det minsta förvånad över att han var självutnämnd BDSM-utövare -sadist för att vara specifik. Och visst känns många av hans böcker som mest sadistiska mot läsaren.

Men just nu är det hans Sexualitetens histora, band 1 - Vilja att veta som gäller. Vilket är en smått humoristisk läsning, på sitt sätt. Han börjar i det "viktorianska fängelset" och går framåt. Exakt hur kritisk kan man vara mot ett samhälle och dess förtryck av sexualiteten i stort, och fortfarande klassificeras som en seriös och ledande filosof och teoretiker? Nåja, det visar sig. Jag ser fram emot många fler gliringar och hård kritik under de sidor jag har kvar.

torsdag 26 april 2012

Sexism hit och sexism dit - det är fiktion!

Jaha, så Game of Thrones är sexistisk, so what? Det är ju ändå ett faktum som var och varannan tittare som sett hela eller större delen av säsong ett redan har insett, och som knappast kan vara värt en artikel så här när säsongen är över.

Men självklart så finns det alltid folk som hakar upp sig på såna här saker. I tid och otid. Och i ärlighetens namn så förstår jag inte. Det handlar om fiktion, detta är en enskild författares romansvit, detta är ingenting som speglar hela fantasygenren, utan endast George R.R. Martins romansvit. Vi vet inte ens om detta återspeglar Martins egna åsikter.

Hur gärna vi än vill leva i en värld som är jämställd, där alla har samma människovärde och där sexism inte förekommer, så kan vi aldrig ställa det kravet på fiktionen. Först och främst för att ett sådant krav skulle inskränka på ganska många av grundlagarna och de mänskliga rättigheterna: yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet...

Och som sagt, det är fiktion. Vare sig mer eller mindre än fiktion. Det är alltid en god idé att reflektera över det man har läst eller sett. I undantagsfall alltid. Fantasyn har alltid varit en genre med stort svängrum för samhällskritik. Kritik - inte verklighetsbeskrivningar. Det kan ha sin poäng över att man inte får se den våldtagna kvinnans reaktioner. Om man nu ska lägga ned alldeles för mycket värde i sexismen: sök efter poängen med det, i stället för att kritisera detta rakt av utan någon som helst reflektion.

Jag håller helt med Kodjo Akolor - vi ska njuta av storyn och inte leta efter verklighetsanknytningar på detta sätt. Likaså som doktoranden Malin Alkestrands kommentar om att skildra patriarkat inte är detsamma som sexism. Det är absolut värt att reflektera över!

tisdag 24 april 2012

Årets kulturnatt

Eftersom jag i fredags peppade inför helgens kulturnatt här på bloggen, så vore det kanske på sin plats att inte låta sådana trådar bli hängandes ut i tomma intet. Och då framför allt vad gäller Jonas Sjöstedt och hans för mig helt okända författarkarriär. Eller karriär och karriär, fyra böcker har han i alla fall hunnit med, varav en samhällskildring och tre kriminalböcker.

Vad gäller kriminalromanerna finns kanske egentligen inte så mycket mer att säga, än att de utspelar sig i politikens värld, närmare bestämt EU:s politik, där Sjöstedt suttit som parlamentariker för vänsterpartiet i flera år innan han återvände hem till Sverige och efter relativt kort tid blev ny partiledare.
Dock känns det ju lite som ett grepp och en miljö som en tidigare politiker, Thomas Bodström, redan har använt sig utav med viss framgång. Så smått nyfiken var jag tvungen att kolla: vem har kopierat vem?
Nja, det vete gudarna om det handlar om någon kopiering. Böckerna är utgivna ungefär samtidigt, så beräknar man att det tar i alla fall minst två år från ide till klar bok, så handlar det mer om tillfällighet än kopiering. Okej, lite partisk är jag ju, och vill ju gärna rädda Sjöstedt från all form av kopieringsmisstanke, men jag kvarstår vid min tes där.

Utöver dessa tre kriminalromaner så visade det sig att Sjöstedt har skrivit en helt annan bok också, Masthugget Moskva Madrid: Berättelsen om Bengt och Greta. En mer politisk berättelse med grunden i två verkliga människoöden. Greta som var kommunist under 1930-talet och Bengt som deltog i spanska inbördeskriget. Båda kommunister och ett äkta par med åren. Det är en skildring av Sovjetunionens kommunism, att överleva under andra världskriget och att se kommunismen och det politiska spelet förändras genom åren.

På stående fot under föredraget bestämde jag mig för att detta är en bok att läsa, en bok jag vill ta del utav. Införskaffas ska den göras inom kort, dock lär det nog ta ett tag innan jag har tid att läsa den, tyvärr. Så det är väl bara att hoppas att den är så läsvärd som jag hoppas.

måndag 23 april 2012

Temadagar till fanders...

Antalet temadagar verka öka konstant. Enligt en lista över temadagarna för år 2012 så verkar det inte finnas någon dag som inte har en temadag. Vi firar allt numera, från lakrits, surdeg och kanelbullar till Hiroshima, cannabis och lösenordsbytardagen. Var går egentligen gränsen för överdrift?

Idag firar vi världsboksdagen, en temadag inrättad av UNESCO. Exakt vad detta nu innebär... det måste jag ändå erkänna att jag inte har den minsta koll på. Själv älskar jag böcker, jag älskar att läsa, jag älskar att fångas upp av den fiktiva världen, få ta med mig någonting utav författarens tankar och intentioner. Men världsbokens dag... Tja, inte kommer jag läsa mer idag än vad jag gör en vanlig måndag.

Men, det kanske finns andra sätt att uppmärksamma just världsboksdagen? Någon som har ett tips vad jag bör företa mig idag för att hylla boken?

Livet de Luxe

Det märks verkligen. Genom varenda rad, varenda stycke, varenda sida, varenda kapitel. Jens Lapidus vet verkligen vad han gör, han vet vad han skriver om och framför allt: han älskar verkligen att dela med sig till sina läsare av sitt nästintill överflöd av kunskaper kring den tyngre kriminaliteten i Stockholms undre värld.

Livet de Luxe är en värdig avslutning av Stockholm Noir-triologin. Förvisso blir man inte överraskad längre, man vet vad man ska förvänta sig, vändningarna och kunskapen blir inte längre riktigt pricken över i:et, på det sätt som det blev när man läste Snabba cash. För vi vet ju nu att Lapidus verkligen kan detta, han kan förmedla informationen, han kan formulera sig och låta språket bli ytterligare en dimension i den spänning han bygger upp. På vägen mot det crescendo som vi vet kommer att komma, lika säkert som att det blir en slutgiltig kamp och explosioner i slutet av en amerikansk actionfilm.
Vartenda ord i varenda nedkortad mening känns genomtänkt. Stackatot ökar spänningen. Samtidigt som han utvecklat en ordentlig fallenhet för mer udda men lättförståeliga jämförelser: "Lika lätt som att få en parkeringsplats på Östermalm", "Läcker lika mycket som den amerikanska militären".

I första boken hade jag mycket medlidande med JW, man önskade honom all framgång, man ville att han skulle lyckas på någon vänster. Hitta sin syster, att flickvännen skulle älska honom för den han är och inte för den yta han målat upp. Att han skulle bli lycklig, lugn och tillfreds med sig själv och med livet.
Men i början av den tredje boken sitter han i fängelse, i väntan på att komma ut. Att få hämnas sin syster, att få leva livet de Luxe. Inget måste om att detta liv de luxe måste levas på stureplan.
Medlidandet med honom har försvunnit. Man har svårt att hoppas med honom. Man vill bara att han ska få bli sig själv igen. Men frågan är om han inte fann sig själv i fängelset. När han stakade ut sin framtid, när han bestämde vad han ska göra resten av sitt liv. Det som han inte lyckades med vare sig hemma på landsbygden eller på stureplan.

Nu är det polisen Martin Hägerström man lever med, som man håller tummarna för och har medlidande med. Överklassonen som blev polis, den homosexuelle sonen som hör hemma både i överklassens Stockholm men som under cover även som plit och som småkriminell. Men var går gränsen för vad man gör för lagen, för att uträtta sitt arbete? Och kan man verkligen lita på någon?

Spänningen är total, på ett sätt som jag personligen tycker är lite udda för att vara just en svensk kriminalroman. Men Lapidus har återigen visat att man inte behöver åka till USA, Italien eller Ryssland för att finna den utpräglade brottsligheten. Det räcker med att åka till det Sollentuna som jag bor i numera. Det räcker med malmvägen, en av Stockholms mest kriminella områden. Man behöver inte åka längre. Yrkeskriminaliteten är en del av vår vardag, även om vi inte ser den. Och vi måste inte se den, vi ska inte se den. I alla fall inte vi som inte är så intresserade av snabba cash och livet de luxe så vi vill gå över lagens gräns.

fredag 20 april 2012

Kulturnatt, böcker och politiker

Det var med mycket glädje som jag läste igenom schemat för årets kulturnatt här uppe i Stockholm. Alldeles för mycket roligt att göra under alldeles för kort tid. Absolut inga problem med att finna någonting att göra eller besöka, problemet ligger helt klart i logistiken; hur i helskotta ska vi hinna från en plats till en annan? Det är en bit från slottet till Gärdet, om man säger så.

Men, men, det löser sig nog i sinom tid. Själv ser jag mest fram emot att få ta del av ännu mer av Strindbergs författarskap, av naturliga skäl står han i fokus för årets kulturnatt. Så lite ockult dagbok, lite fröken Julie, lite en dåres försvarstal... Ja, det kan verkligen bara bli intressant och njutningsfullt.

Dock finns det en punkt på listan som jag är ytterst nyfiken på, och det är detta:

"Jonas Sjöstedt författarskap


Riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt läser ur och berättar om sina egna böcker."





Okej för att han är nyvald partiledare och i ropet och okej för att han inte är den första politikern som blivit författare, men på något sätt så känns det ju lite som att man ändå borde ha känt till detta. För trots allt så är jag ju aktiv vänsterpartist och troligtvis även en del av denna kulturmarxism som Breivik talar så mycket och illa om. Men nej, inte ett ord har jag hört om detta. Så på vinst och förlust så får det nog bli en sväng förbi riksdagsbiblioteket. Eller kanske mest på vinst, för trots allt: det är ju Sjöstedt. Kvinnomagneten, som tidningen Metro kallade honom för.


torsdag 19 april 2012

Duktiga flickor och offersyndromet

Från och till så kan jag inte låta bli att fråga mig varför det verkar finnas ett så oerhört stort behov bland framför allt dagens författare att göra sina hjältinnor till riktiga duktiga flickor som inte bara är bäst på allt, de är även snyggast och drar sig inte för att göra sig själva till offer.

Samtidigt som vi har lyckats utveckla ett samhälle där vi har samma rättigheter som skyldigheter oavsett könstillhörighet, där även kvinnorna har rösträtt, får arbeta och även kan vara den som bidrar med mest pengar till hushållet, så lever många hjältinnor kvar i en värld som hör till ett helt annat århundrande. En tid då utseendet är det viktigaste, gärna tillsammans med pengar och kunskaper inom de områden som gör att man snabbt kan få sig en friare. Vilket absolut även borde underlättas av flickornas förmåga att göra sig själva till offer, att offra sig för sin kärlek, nästan bli en martyr.
Denna idealbild som Jane Austen protesterade emot redan vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Elizabeth Bennet må vara söt, hon må vara duktig, men är hon en duktig flicka? Något offer är hon inte i alla fall, möjligtvis med undantag av att hon är ett offer för den dåtida samhällsstrukturen, precis så som Jane Austen var. Hon som var tvungen att ge ut sina böcker under en manlig pseudonym.

Okej, nu tänker jag inte påstå att alla unga hjältinnor i dagens romaner är duktiga flickor eller offer, inte ens alla unga hjältinnor i YA-romanerna. Fast det är ju trots allt just i YA som detta fenomen är som störst. Vilket stör mig själv lite extra mycket, eftersom dessa böcker vänder sig till ungdomar, till de som har fullt upp med att finna sin egen självbild. Som utvecklar sin egen personlighet. Det känns inte helt rätt att då proppa i dem kvinnoideal som hör till 1700-talet. 

Nu läser jag förvisso inte så överdrivet mycket YA, det är mest vampyrgenren som jag dras till där. Och som i Vampire Diaries till exempel, där hjältinnan Elina inte bara är rik, ung och snygg, hon är även skolans drottning, henne som alla vill tala med, vill vara nära. Precis på samma sätt som vi återfinner bland kungligheterna i Vampire Academy. Skönhet, pengar och popularitet är det allra viktigaste. Därefter kommer pojkvännen, som man automatiskt får om man har de tre första sakerna.
Men detta räcker inte. Det räcker inte så länge hjältinnan inte får göra sig själv till ett offer, få bli någon form av martyr, där hon dras mellan olika karlar, mellan sina vänner, mellan moral och etik. Nej, för inte kan hon ta ett initativ, sätta ned foten. Det är fel väg. Hon måste bli ett offer. Ett offer värdig Samuel Richardsson och hans Pamela. Minst sagt.

måndag 16 april 2012

J.K. Rowling som vuxenboksförfattare?

Ja, jo, det måste jag ju ändå erkänna att det hänt konstigare saker, och det till och med inom litteraturens värld. Men jag kan inte komma ifrån det faktum till att jag känner mig väldigt skeptisk till J.K. Rowling som vuxenboksförfattare, det är väl inte precis där hennes författartalanger finns?

Jag vet inte heller om jag precis kommer ge mig på jakt efter hennes kommande bok. För jag kommer förevigt förknippa henne med Harry Potter och hans värld, och det kommer nog förfölja mig i all evig framtid. Och då sätter man ju förväntningarna på en speciell nivå, och frågan är om hon kommer kunna leva upp till de förväntningarna och samtidigt lyckas med en kvalitativ och läsvärd vuxenbok? Eller är jag bara fylld av fördomar här och lagom måndags-bitter?

fredag 13 april 2012

Edward Cullen som BDSM-utövare

Det låter ju onekligen väldigt spännande, detta med att låta Edward Cullen vara sadomasochist, som försöker locka Bella till att bli sin undergivna älskarinna. Och i ärlighetens namn, så sanslöst ologiskt känns det ju ändå inte. För dominant är ju Edward redan i böckerna, och undergiven... jodå, utifrån ett BDSM-perspektiv är Bella det helt klart. Undergiven Edward men med stolthet och inre styrka. Visst finns det en poäng i det, och då menar jag det inte från en negativ aspekt, absolut inte. Och inte för att förglömma, vampyrer och sexualitet har ju alltid varit tätt sammankopplade, sen många hundra år tillbaka. Så någonting helt nytt med en sådan här vinkling är det ju faktiskt inte. Inslag av dominans och undergivenhet återfinns i till exempel Dracula och Carmilla och många andra klassiska vampyrberättelser, om än utav mer subtila slag.

Nu har jag personligen aldrig lagt någon större vikt vid fanfiction, det är i ärlighetens namn någonting som mest går mig helt förbi. Men för en gångs skull så kanske man faktiskt ska ge denna genre eller vad man nu ska kalla det, för en chans. Förhoppningsvis så finns det en hel del substans i det och intressanta vinklingar, och inte enbart ett försök att rida vidare på en vinnande våg och försöka tjäna pengar på någon annans skapelse.

Förvisso, fanfiction är ingenting som man så där automatiskt tjänar pengar på, det är ju sällan som detta ges ut, men nu kommer ju faktiskt Fifty shades of grey ut som bok. Så kanske, kanske man skulle ta och införskaffa den när den väl finns i bokhandeln.

För ganska så ordentligt nyfiken på den är jag ju.

torsdag 12 april 2012

Subtila hintar och helgarderingar

Vissa genrer, som till exempel kriminallitteratur och mystik är ju fyllda av hintar och ledtrådar. Det hör ju liksom till, och är ett stilgrepp både för att bygga upp stämningen men också för att leda oss läsare in på rätt spår. Ge oss lite smakprov på vad som komma skall.
Det hör ju som sagt till, det är en del av diskursen.

Men i ärlighetens namn, ibland går verkligen författarna till stark överdrift. 

Så här bara i inledningen på en bok har jag fått alldeles för mycket information om att dö ung och bli ett vackert lik, om att hellre dö än att misslyckas med det man företagit sig, häxor och druider, bleka människor, kalla händer och mörka ögon. Och bra mycket mer än så. På mindre än 100 sidor har vi även hunnit med två besök på en kyrkogård, varit med om en grav som kanske eller kanske inte öppnat sig och förberedelser av en skräckupplevelse inför Halloween. Det kan inte ens klassificeras som dramatisk ironi. Det enda ironiska är den överdrivna förekomsten av ord som "lik", "död" och "druider" som förekommer i de mest absurda situationer.

I ärlighetens namn så blir det lätt alldeles för mycket. Det blir inte hintar eller ledtrådar längre. Det blir kastat i ansiktet. Läsaren får ABSOLUT INTE missa att detta är mystik, att det handlar om övernaturliga ting.

Som om man inte förstod det redan när man såg omslaget och ser att ordet "vampyr" ingår i titeln på romansviten.

Vi förstod poängen redan innan vi öppnade boken. Ge oss de kalla kårarna nu istället. 



onsdag 11 april 2012

Sorgen över att vara för gammal

Man fylls av en hel del glädje och värme när man får reda på att det kommer ut en ny bok om Pettson och katten Findus. Dock handlar det inte om någon glädje eller värme uppkommen ifrån någon form av nostalgi, snarare precis tvärtom. Förvisso så var jag bara åtta år när den första boken om Pettson och Findus, Pannkakstårtan, kom ut, men trots det så hör dessa två underbara figurer inte till min barndom. I stället upptäckte jag dem bra mycket senare, i mer eller mindre vuxen ålder. Troligtvis i samband med någon julkalender eller någonting åt det hållet.

Jag upptäckte dem med andra ord när jag var alldeles för gammal. Vilket på ett sätt känns lite sorgligt. Som att man har missat någonting speciellt. Men samtidigt så behöver man ju faktiskt inte vara barn för att uppskatta katten Findus alla upptåg tillsammans med Pettson. Så vem vet, jag kanske går och köper den nya boken, och därmed får min första Pettson och Findus-bok i min bokhylla.

torsdag 5 april 2012

Påskens boktips

Eftersom jag nu har föresatt mig att komma med tio boktips i samband med högtider, så bör jag ju även komma med en sådan till påsk. Däremot så visar sig detta vara enklare sagt än gjort, för på något vis så verkar påsken snarare vara filmens än bokens högtid. Jesus Christ Superstar och The Passion of the Christ är väl filmer som visar var och varannan påsk numera.

Men, men, tio påskinspirerade böcker ska jag väl ändå kunna komma på...

1. Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson.
Fredriksson tog sig an de teorier som Dan Brown bygger DaVinci-koden på fem år tidigare. Det är en varm bok om kvinnan bakom Jesus, om hennes drömmar och förhoppningar och hur de går i kras först och främst för att hon är kvinna, och tillråga på allt: en frånskild kvinna, en frånskild kvinna älskad av Jesus.

2. Gamla tanter lägger inte ägg av Mark Levengood och Unni Lindell.
En samling med underbara barncitat, som får vem som helst att känna sig lite extra varm och ger ett ordentligt leende på läpparna.

3. Påsk av August Strindberg.
Ett naturalistiskt drama som jag skam till sägandes som Strindberg-älskare ännu inte har vare sig läst eller sett...

4. Sagan om Isfolket av Margit Sandemo.
Denna underbara släktkrönika över Isfolket, en släkt fylld med många mörka hemligheter och framför allt: häxor. Ren njutning av skandinavisk historia från digerdöden fram till andra världskriget, sett ur norskt perspektiv.

5. Häxornas försvarare av Jan Guillou.
Ett historiskt reportage som jag har lite svårt att förhålla mig till. Intressanta reportage och infallsvinklingar, men i vanlig ordning så tycker jag alltid att Jan Guillou tar i för mycket, och är för hård i sin egen bedömning och inte nyanserar reportagen. Men klart läsvärd.

6. Häxan och lejonet av C.S. Lewis.
Okej, Narnias iskalla häxa har förvisso inte så mycket med påskens häxor och blåkulla att göra, men ändå, finns det något tillfälle då lite Narnia-läsning inte passar?

7. Häxan från Portobello av Paulo Coelho.
Den trannsylvanska häxan som på omvägar till slut hamnar i London, och där träffar en man som hon gifter sig och skaffar barn med. En typisk Coelho-roman, varm och tänkvärd.

8. Livet går vidare av Marie Lennersand.
Nu är jag väldigt fascinerad av denna del av vår historia, och Lennersand har lyckats skriva ett väldigt gripande reportage om några kvinnoöden under häxeriprocessernas framfart i Sverige som är väl läsvärd.

9. Om Jesus av Jonas Gardell.
Jonas Gardell gör upp med synen på Jesus och det kristna kärleksbudskapet. Mycket läsvärt och framför allt väldigt tankvärt, även om den bokstavstrogne kristne nog ska hålla sig långt ifrån denna bok och dess ifrågasättanden, även om det är de bokstavstrogna som helst bör läsa detta...

10. Harry Potter av J.K. Rowling
Tja, om jag nu tog med Narnia, så kanske jag även ska ta med Harry Potter. Vilket förvisso ger ett litet intryck av svårigheter att finna en tionde bok till denna lista ;)


onsdag 4 april 2012

Orlando - ingen hen

Min fascination för Virginia Woolfs roman Orlando från 1928 började egentligen av en ren tillfällighet för många år sedan. Jag satt och zappade runt bland de olika TV-kanalerna i jakt på någonting att titta på, då filmatiseringen från 1992 med Tilda Swinton i huvudrollen började. Så i brist på annat började jag titta på filmen, och fastnade omgående. Därefter har jag hunnit se filmen och läst boken flera gånger. Berättelsen fascinerar mig något så oerhört, en fascination som är svårt att sätta fingret på men som medför att jag kan ta mig igenom berättelsen gång på gång och varje gång ökar fascinationen. En berättelse som även haft stor betydelse för genusforskningen.

Orlando föds som man under Elizabeth I:s regim i England. Han trivs med sin ungdom och bestämmer sig för att aldrig bli gammal och dö. Han lever förevigt ung genom århundrandena, blir förälskad i en rysk prinsessa och får hjärtat krossad av densamma då hon lämnar England där hon endast varit på besök.
Över 100 år gammal, men i klassisk vampyrstil, Dorian Gray-stil, men fortfarande ung och oförstörd, reser han till Turkiet. Där somnar han in i vanlig ordning en kväll, men vaknar inte förrän flera dagar senare. Han vaknar då upp som kvinna. Själv är han inte det minsta förvånad över detta, men vissa problem uppstår. 1600-talet är inte en period då kvinnor som bär manskläder är common fault. Detta löser sig dock, den kvinna som vaknat upp har exakt samma karaktär, intelligens och kunnighet som den man som somnade in. Väl iklädd kvinnokläder kommer hon ombord på en båt som ska ta henne tillbaka till England.

Och här inträffar nog en av de mest spännande episoderna i romanen. En av sjömännen får syn på hennes ankel, då hon ovan vid kvinnokläder inte lyckas skyla sig ordentligt. Detta håller på att resultera i sjömannens död - det är inte en syn sjömannen är van vid och han blir chockad.
Och som Orlando utbrister: "Praise God I'm a woman!"
För Orlando har inga problem med att ha vaknat upp som kvinna, tvärtom. Snabbt lär hon sig fördelarna med att vara kvinna, bara att visa ankeln har visat sig ge kvinnan ett övertag över mannen.
Hon utger sig för att vara en kvinnlig släkting till den manlige Orlando som for till Turkiet och drabbas här av en av de stora nackdelarna med att vara kvinna, det måste till en rättegång för att hon ska få rätt till sitt gamla gods.

Men hon trivs som kvinna. Trots ett långt liv som man så ser hon inga nackdelar med att nu vara kvinna. Hon känner sig inte underlägsen utifrån genusmaktordningen, hon ser fördelarna och den makt som hennes nya könstillhörighet gett henne. Aldrig någonsin några utbrott över könens ojämställdhet eller orättvisor. För henne är en man en man och en kvinna en kvinna. Det sitter i kroppen, i det biologiska, för det är så omgivningen ser på könen. Hon trivs med sin kvinnokropp, gör ingenting för att dölja den, tvärtom - hon är stolt över att vara kvinna.

Så jag kan inte låta bli att fundera på vad Orlando eller Virginia Woolf skulle säga om den hen-debatt som råder i Sverige idag. Orlando skulle nog ge den person som försöker identifiera henne med "hen" en rak höger. Vilket jag personligen tycker hon gör rätt i. Romanen ger så många nyanser på könstillhörigheten och framför allt så ger den läsaren tanken på att vara stolt över sin könstillhörighet vilket den än må vara. Att inte känna sig underlägsen på grund av sin könstillhörighet, istället se fördelarna med dem. Att respektera de kön vi har och älska dem, oavsett om det är de traditionella eller de som faller under HBTQ.

tisdag 3 april 2012

Den heliga treenigheten

Att det alltid funnits någonting mystiskt och fascinerande kring just talet tre är ingen större nyhet. Hela kristendomen bygger ju kring den hela treenigheten: fadern, sonen och den helige anden. Just talet tre återkommer på fler ställen i Bibeln, som till exempel de tre vise männen och även i andra religiösa texter. På många håll är det ett heligt tal och även matematiker är fascinerade kring siffran som är summan av de två första sifforna i vår talserie: 1+2=3.

Och en sak är säker: trilogi låter bra mycket bättre än tetralogi eller pentalogi. Även om detta kanske inte ska ses som den ultimata orsaken till varför många författare valt att dela upp sina romansviter i just tre böcker. Även om detta är den enda orsaken som jag kan finna på så här på rak arm.

Många stora verk inom framför allt fantasy och sci-fi är skrivna i just tre band, som Härskarringen, Stiftelsetrilogin och nu även Hungerspelen. För att inte glömma bort min absoluta favorit bland trilogierna: Liftarens guide till galaxen - den enda trilogin i fem delar.
Någonting speciellt är det över trilogierna, som om de på något sätt kan ses som fulländade när de tar slut: "det har varit en lång resa, och det var hit vi skulle, vare sig längre eller kortare. Exakt hit. Och nu är det slut. Punkt. Ingenting mer." Vilket det finns en viss trygghet i, det kommer ingenting mer, inga försök att försöka dra ut mer pengar ur någonting framgångsrikt. Någonting som filmindustrin borde lära sig utav. Filmerna om Indiana Jones var ju tre, de var bra, varför i helskotta gjorde de en fjärde??? Pirates of the Carribbean, samma sak. Man ska ge sig när man är på topp. Inte fortsätta. Inte göra som Jan Guillou och skriva en fjärde bok om Arns ättlingar. Det räckte (och blev över, om ni frågar mig) med tre böcker om Arns förträffliga och fulländade liv. Vi orkar inte mer av perfektionism än så.

Men jag kan inte låta bli att undra. Hade Millennium-trilogin förlorat på om Stieg Larsson hade hunnit ge ut den fjärde boken om Lisbeth Salander innan han dog? Eller är det oväntade slutet, det öppna slutet som gäckar vår fantasi, det perfekta slutet för Lisbeth?


måndag 2 april 2012

Grekisk mytologi i dokusåpatappning

Vad får man om man blandar allehanda grekisk mytologi med lite romerska namn, lite datorspel, lite gladiatorspel, lite dokusåpa och lite fantasy?

Ja, de flesta av er har väl redan sett filmen Hungerspelen  så det kommer väl kanske inte som någon nyhet. Själv har jag förvisso inte hunnit läsa boken, den står därhemma i bokhyllan och väntar på mig, men i fredags såg jag ändå filmen.

Och jag kunde inte låta bli att småle med jämna mellanrum. Den grekiska mytologin och den grekiska litteraturen är en så stor del av grundkursen inom litteraturvetenskapen så den är numera så fastpräntad i min hjärna så den kommer aldrig någonsin att lossna. Kung Minos som krävde att Aten skulle skicka sju unga män och sju unga kvinnor som levande föda till Minotaurus varje år. Cato som ansåg att Karthago skulle förstöras. Ceasar och Claudius de romerska kejsarna. Peacekeeper som snabbt får en att tänka på de antika olympiska spelen. Vilket man förvisso inte kunde låta bli att tänka på vid invigningen av Hungerspelen.

Och på detta en dokusåpa á la Big Brother och Truman Show. Allt med en stämning av antika gladiatorspel.


Missförstå mig rätt nu. Jag tycker verkligen att filmen var riktigt bra. Att den däremot är ett levande bevis över att det inte längre skrivs helt nya böcker, helt ny från grunden, utan att inspiration kommer från höger och vänster och påverkar oss oavsett om vi är medvetna om det eller inte, det gör inte att filmen blev sämre. Tvärtom. Och allt detta inblandande av den grekiska mytologin, ja, det uppskattas verkligen från min sida.

Nu har jag som sagt inte läst böckerna, så om dessa influenser är lika tydliga där som i filmen kan jag inte uttala mig om. Men man har ju en viss förhoppning om att Katniss Everdeen blir den moderna Theseus som kommer döda Minotaurus. Jag får ta och läsa boken snart, och stilla min nyfikenhet.