Helgen som gick bjöd på flera mindre uppskattade filmer på hemmaplan. Visst, vi valde dem själva med öppna ögon och utan fördomar. Trots detta så lyckades vi med två ordentliga bottennapp. (Nazis at the centre of the world och Frostbiten, för den som är nyfiken) Vi segade oss igenom filmerna och visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta. För den första filmen var skådespeleriet så dåligt så vi inte visste vad vi skulle tro, och vad gällde den andra så var det ett allt annat än genomarbetat manus, en kortfilm som någon försökt dra ut till en långfilm utan vare sig substans eller innehåll. Dock såg vi faktiskt klart båda filmerna, fråga oss inte varför...
Genom åren har man ju hunnit med att öppna en och annan genomdålig bok, men av någon anledning så har man ändå tagit sig igenom dem. Okej, ett undantag finns på den listan, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, det gick verkligen inte - inte ens med våld och gaffatejp.
Att läsa en bok tar ju så sanslöst mycket längre tid än vad det tar att se en film. Man kan inte sysselsätta sig med någonting annat när man läser en bok, man kan inte spela datorspel, surfa på nätet eller sticka samtidigt. Men ändå så tar man sig igenom böckerna, även om man anser att de är genomusla.
Men varför ödslar man egentligen så mycket tid på att läsa en bok som man inte tycker är bra? Och framför allt, varför gnäller man inte lika mycket efter att man har kommit till sista punkten i en genomusel bok, som man gör när man äntligen nått eftertexterna i en genomusel film?
Okej, jag tar mig till slutet, både i filmer och böcker, för att få veta
om de kanske artar sig med tiden, jag står för det. Och när vi kommer
till böcker så vill jag ju på något sätt få veta att man inte huggit ned
en massa träd för att trycka något så här genomuselt. Dock frågar jag mig ofta varför jag utsätter mig för sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar