måndag 15 juni 2015

Sverige har gått vilse och Palme är död

Carsten har varit odräglig hela sitt liv. Han är alkoholist, har varit kroniskt otrogen och vägen mot undergång har medfört att han har försummat det han borde ha värderat högst: sina barn. Nu har han blivit gammal, han har fått både diabetes och cancer och han har bestämt sig för att spendera sina sista slantar på att få bo på ett av de lyxigare äldreboenden. Ett äldreboende, inte någon form av vårdinrättning. Skillnaden är viktig. I alla fall för ägarna. För de är ju självklart privatägt.

I botten av glaset ett hjärta av Jens Ganman är en satirisk roman om två äldre, tidigare äkta makar som ser tillbaka på sina liv.

Carsten har alltid varit borgare, ända in i själen. Han har alltid skytt sossarna mer än Annie Lööf någonsin kommer göra. Fri företagsamhet har varit ledmotivet genom livet. Det och idel grubblerier kring mordet på Olof Palme. För att ha så mycket emot Palme och sossarna så upptar den forne statsministern nästintill ohälsosamt stor del av hans tankar och funderingar.
Nu sitter han på äldreboendet, mer eller mindre vägg i vägg med sin exhustru Angela. Otroheten ledde till att Angela lämnade honom. Alkoholismen ledde till att han tappade all kontakt med barnen. Men nu sitter han här, och bara väntar på lyckas samla tillräckligt med mod för att prata med Angela, den kvinna han alltid har älskat och alltid har saknat. Den kvinna han aldrig ville förlora. Men först måste han bara få tag på lite mer alkohol.

Angela slåss för att få sina barns uppmärksamhet, att få dela sin sista tid i livet med dem.
Sonen kastar buzzwords omkring sig och försöker vara teatraliskt djup. Dottern anser sig vara oumbärlig på jobbet och skriker JAG HAR ADHD, JAG ORKAR INTE MED DET HÄR! Konstant med näsan nere i en smartphone, rädd för att missa någonting som kanske kan tänkas vara viktigt här och nu.
De flesta av oss har väl träffat på de där typerna?!

Jo, den satiren vet var den sitter. Dagens offergörande av sig själv i kombination med att allt alltid är någon annans fel. Självupptagenheten gör att man inte ser skillnad på vad som hör till verkligheten och tidens gång och vad som är rent privat. För allt snurrar kring en själv, allt som är jobbigt gör nån bara för att jävlas. Som att dö, till exempel. Då måste man ju ordna med en begravning, och det orkar man ju inte med just nu, för herregud, man har så mycket annat i ens liv för tillfället och så har man ju fått diagnosen ADHD och då går det ju liksom bara inte.

Men all satir vet inte var den sitter. Ibland blir satiren bara tragisk. Det gör ont i hjärtat att en man kan förkasta sina barn så till den mildra grad att de aldrig mer vill veta av honom, inte ta hand om hans begravning, inte träffa honom. Det är inte så det borde vara. Men jo, det händer verkligen. Och det är verkligen inte satir, det är bara så oerhört, bottenlöst tragiskt.
Här tappar tyvärr Ganman mig helt. Han går över den där osynliga gränsen för hur långt man får dra satiren, i alla fall i mina ögon. Temat och motivet i romanen försvinner ner i det tragiska, det som gör ont, det som inte borde få hända. Det hör inte riktigt hemma här, om ni frågar mig. Jag får en känsla av att Ganman inte tänkt göra några djupdykningar i det tragiska, utan det känns mest som satir som spårat fel. Tyvärr. För i övrigt är det en intressant bok, hyperaktuell både till sitt innehåll och till den övriga satiren.
För att inte tala om det målet Ganman siktar in sig på:

Kärleken är nyckeln till allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar