onsdag 27 april 2016

Retro Hugo Awards

Så har då årets Hugo-nomineringar tillkännagivits. Lite besviken få rjag nog ändå anse mig vara, då våra svenska Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg inte blev nominerade med sin underbara Nyckeln

Utifrån ett rent patriotiskt hänseende så var det roligare att läsa nomineringarna för Retro Hugo Awards, som i år rör sin om år 1941, och där Karin Boije blivit nominerad med sin Kallocain. Vilket är en roman som jag helt glömt bort att läsa, och nu kastat mig över med hull och hår på Storytel. (Uppläst av  Leif Pagrotsky - snacka om otippat och lite småfnittrigt på nåt sätt...).
Visst, det finns många åsikter både för men kanske mest emot, att det finns ett Retro Hugo Award. Själv tycker jag det är kul. Det uppmärksammar äldre science fiction och fantasy-litteratur, får folk att öppna ögonen för det äldre och påvisar också att även den äldre litteraturen håller än i dag. Och att Karin Boije uppmärksammas internationellt på det här sättet är ju ändå riktigt kul!
Nu hoppas jag bara att jag kommer uppskatta romanen. Trots allt har jag bara kommit en kvart in i den. Och jo, Pagrotsky funkar faktiskt som uppläsare.

För mer info kring Hugo Awards, se hemsidan.

tisdag 26 april 2016

400-årsjubileum av Shakespeares död

I och för sig så tycker jag det är lite konstigt, för att inte tala om morbid, att fira någons dödsdag. Men visst, är det 400 år sedan som någon dog så finns förvisso inte saknad och längtan kvar, vilket gör att firandet faktiskt kan vara en fest.
Och undrar man hur man firar någon som varit död i 400 år så ska man fråga britterna. I helgen som var firades ingen mindre än William Shakespeares dödsdag med ordentligt pompa och ståt, och framför allt: direktsänd underhållning direkt från Stratford-Upon-Avon, vilken även visades direkt i SVT. Och inte nog med det, till min stora glädje var det ingen mindre än David Tennant som var konferencier.

En helkväll med Shakespeare kan inte vara dåligt. Som litteraturvetare har man mer än en gång vridit och vänt på Shakespeares texter (För att inte tala om när jag läste på teater- och scenprogrammet, och vi fick alla göra den klassiska monologen från Lady McBeth, ni vet, den där om att suga galla, inte mjölk från mina bröst.) och varje vändning ger en ny tolkning eller en ny tanke. Och jo, det är nog så enkelt att alla har sin egen tanke på hur Shakespeares texter ska läsas och tolkas.

Vilket medförde att den största igenkännignsfaktorn (Trots att jag stått på scen och spelat Titania vid två olika tillfällen...) så är det sketchen nedan. Tyvärr har BBC blockerat versionen av hög kvalitet för sändning utanför Storbritannien, vilket gör att vi stackare här i Sverige får hålla till godo med den riktigt dåliga versionen. (Bu för BBC!)

För er som inte sett den: det är värt att stå ut till slutet, trots den dåliga kvaliten!




"To be or not to be" från Hamlet.

tisdag 19 april 2016

När Bridget Jones blir ledsam läsning

Självklar titllhör jag de trogna läsare som blev överlyckliga över att Helen Fielding kom ut med en ny bok om Bridget Jones (Eller snarare om Bridget Darcy, som hon heter i tredje boken) - Mad About the Boy. På någon konstig vänster, misstänker starkt att det beror på graviditeter och smbarn, så har jag helt glömt bort att köpa boken. Men nu,när jag fick se trailern för filmen och boken till råga på allt såldes ut på bokrean, så var det dags att göra slag i saken. För vem vill inte veta hur det går för Bridget och mr Darcy efter att ha sett den här trailern:


Men för den som trodde att boken var underlag till filmen kan jag tyvärr inte säga så mycket mer än "tyvärr". "Tough luck".
 Eller kanske man ska se det som möjligheten att få en fjärde berättelse om Bridget Jones? Om man ser filmen som den tredje, alltså?

Colin Firths närvaro som mr Darcy i trailern ovan återfinns inte i boken. Här är Bridget änka. Mr Darcy är död sen några år tillbaka, och vi får följa Bridgets kamp i vardagen, med två små barn, med sin mor, med sina vänner, sitt singelskap och med barnens skola och allt som skolan medför. Och framför allt får vi följa henne i sorgen efter mr Darcy.

Visst, romanen är fortfarande humoristisk, precis som förut är Bridget beroende av att räkna, att redovisa varje siffra, sin vikt, antal sms etc. Hon är fortfarande lika strulig, lika klantig och otursförföljd. Enda skillnaden är väl egentligen att hon slutat röka och hon dricker inte lika mycket som förut. Men så fort hon kommer in på saknaden efter mr Darcy är det nära till tårarna. Det griper an väldigt fort. Okej, nu är jag förvisso gravid och därmed mer lättåtkomlig för denna typ av känslor, men ändå. Att tårarna skulle rinna när jag läser om Bridget Jones var ingenting som jag hade räknat med.
Att försöka ta sig ur singelskapet är inte samma sak längre. Nu handlar det om att komma vidare, att få leva vidare efter den oerhörda sorgen. Hon träffar en sexig, snygg 30-åring. En man som ger henne mycket humor, glädje och sex. Men kan han någonsin bli en del av hennes liv med två små barn?
Samtidigt försöker hon få lite skjuts på karriären. Hon har gått hemma i flera år, men har nu beslutat sig för att skriva ett filmmanus utifrån IBsens klassiker Hedda Gabler (Eller Tjechovs Hedda Gabbler, om du frågar Bridget.) För hon är fortfarande lika självständig, precis som sina vänner helt oäven att leva genom någon man.

Det är bra. Det här djupet behövs efter så här många års uppehåll. En Bridget Joones på 50 år, lika galen och otyglad som när hon var 30, nej, det hade inte funkat. Detta däremot, det funkar! Okej, jag saknar mr Darcy, men ändå. Det funkar. Det är i ärlighetens namn riktigt bra!